Masterbaristamys!

Sitter (lite lagom salongs) vid Östermalmstorgs tunnelbana i väntan på trafik hem till Lidingö men känner en stor lust att skriva av mig om kvällens aktivitet.

Ikväll hade vi som gick masterbaristautbildningen i höstas myskväll. Närvarande var Storm, “göteborgarn”, MAT, Kulturinlägget samt yours truly. Vi saknade Tigern som skyllde på att hon måste vaccinera sig för Karibien (!), Servera som trots allt inte jobbar med att vara master samt V-ås som pga omständigheter inte längre jobbar hos oss (sadface). Även våra utbildare Starbucksfantasten och Regionchefen hade tyvärr fått förhinder från att närvara.

Kontoret var platsen och samlingstid var 19.00. Jag kom in till kontoret vid halv och pratade en stund med allas vår älskade Karima, svängde förbi VD Adriano om flat white och ställde mig sen och ställde in kvarnen ordentligt. Klockan var 19.12 när jag började undra om det skulle dyka upp någon annan än jag över huvudtaget (masterbarista innebär inte per automatik punktlighet, titta bara på mig…). Så jag tog hissen ner på måfå till ytterporten och hittade Matilda och Roya där. Tove skulle komma lite sent pga teaterrepetition och Fredrik hade snöat in sig på att fixa bryggaren i Bromma (Räck upp en hand ni som är förvånade).

Tjejerna hade med sig mat så jag sprang iväg och fixade min mat. Karma är en bra sak så jag fick gratis käk (mer info till den som frågar). Vi käkade maten och drack gott och hade diskussioner högt och lågt (givetvis i stort sett hela tiden om EH/kaffe) tills det började klia lite för mycket i tävlingsnerven hos Matilda (eller var det nervositet?). I förväg hade det pratats om Barista Cup-utbildning/tävling men med stundande kampanj så valdes Latte art som tävlingsform. Bedömningen gick till så att alla fick göra två koppar var och sedan välja den bästa av dessa. Denna kopp stod sedan gentemot de andras koppar där vi hade tio bönor per person att dela ut totalt mellan kopparna.

Vi tog plats vid maskinen, tränade in oss på känslan och kaffet med en plojrunda. Bra känsla överlag men utrymme till förbättring. Turordningen vid maskinen lottades till ordningen Matilda, Roya, Fredrik, jag och sist Tove. Förutom lite psykningar (ni som känner er träffade kan ägna en stund åt att skämmas här) så gick tävlandet bra. Som en sidnotering så körde Roya lite utanför boxen och drog dubbla shots i sina koppar. Genidrag? Kanske inte då undertecknad bedömdes gjort snyggaste arten och Roya fått en (1) sympatiböna. Vi körde en rematch där Matilda fick till en fin art och tryckte ner Tove till andraplats igen medan Roya inte lyckades nämnvärt bättre trots byte av koppar och jag fått hybris och försökt mig på dubbla löv (tips: Om ni inte råkar ha nerver av stål – gör aldrig dubbla löv när ni tävlar!). Fredrik höll sig prydligt i mittensmeten hela tiden.
Efter tävlandet lekte vi ytterligare en stund vid maskinen, pratade strunt och missade totalt att titta på vår film som jag verkligen ville att vi skall se ihop!

Sammantaget kan sägas att vi hade det riktigt bra, vi önskar att alla kunde varit med och vi planerar redan fler aktiviteter ihop (koppning styrs upp snarast!).

På återseende vänner!

mmmm….

I’m reading a book. It’s a book about the climate changes, it’s thick and it covers a lot of evolutionary theory. It talks about spandrels, characteristics that are simply byproducts of another characteristic. It talks about the chin.

“The chin is where it is because it is the only bridge that can merge the human jawbone, whose function for the organism is obvious – to allow food intake. But the chin as such has never been subject to natural selection. It lacks adaptive origin.”

I put the book back on the shelf. Anyone with a heart (and a chin) knows that the function of the chin is so much more than a bridge between our jawbones. It’s there to be kept up when the times are hard. It’s there to lean against a lovers shoulder, or rest against a clenched fist. It’s there to measure the length of a tear, a finishing line if you will. How could these features not have affected natural selection?

 

- Jens Lekman, 20120112

Läge att sätta upp delmål!

Ett nytt långlopp att träna inför, en viss vikt att nå, en kaffetävling att ställa upp i, en tenta att klara. Det är viktigt att ha (någorlunda realistiska) mål uppsatta. utan dem så kör man på i samma lunk som tidigare, utveckling sker inte i den komfortzonen. Men samtidigt får inte målen ligga för långt fram. Det är okej om man har ett stort mål långt fram om man sätter upp delmål att hela tiden jobba mot.

Just nu känner jag inte riktigt att jag har några bra delmål. Nästa stora idrottsutmaning är Vasaloppet i mars, min utbildning står och stampar med kandidatjobb först till våren, kaffetävlingsmässigt känner jag mig själv tillräckligt för att veta att det inte är lämpligt att ställa upp i år i så alltså blir det tidigast nästa år.

Det är frustrerande att ha det så så jag känner att det är dags att stapla upp lite saker att göra fram till dess.

1. Börja träna regelbundet. Schemalägg och flytta inte. – Klart innan fredag
2. Förbered allt i skolan för att vara klar innan sommaren. – Klart innan nyår.
3. Styr upp intern tävlingsutbildning. Utnyttja masterkockrocken och få fler intresserade att se och utforska kaffet. – Klart innan distriktstävlingarna i februari.

…och köp för guds skull hem lite gott kaffe!

Programknapparna, bra eller dåligt?

Igår skrev Dan Stenqvist ett inlägg om Espresso House nya espresso, rostad och blandad av Johan & Nyström. Jag kommenterade att inställningarna på espressomaskinerna kanske inte är korrekta på alla ställen än och då fick jag fråga via twitter vad jag menade med det uttalandet, använder vi bara programknapparna?

Mitt svar var att ja, vi flushar med singelknappen och kör shotsen med dubbelknappen i stort sett alltid. Det finns avstickare (som jag, när tid ges) som kör shots manuellt. Anledningen jag nämnde var volymerna samt enhetligheten. Man måste nog fundera lite mer kring båda de sakerna om man vill förstå vad jag menar.

Vi gör mycket kaffe på EH, på vissa enheter otroligt mycket kaffe. I den miljön finns inte utrymme för för mycket finlir. Det är under de premisserna vi jobbar. Vi har ganska stora lönsamhetskrav och vi tar dem genom att tävla med varandra, vara effektiva och trivas i situationen. Hade vi passat varje shot så hade vi tappat otroligt mycket i snabb service, en del av upplevelsen som av många gäster uppskattas. Vi vill bli bäst på gästens kaffeupplevelse.

Men viktigare ändå är kanske att hålla nere svårighetsgraden. Med så stor personalomsättning som EH har så tror jag att det är ett absolut medvetet val att endast utbilda genom användandet av programknapparna. Att skapa en enhetlighet i det som trots allt i största delen av anställningarna handlar om total grundutbildning. Du låser en parameter, vätskevolymen, för att lättare kunna justera kaffets smakbalans. Du har då en målrinntid att justera malningsgraden mot (förutsatt att du använder samma mängd kaffe). Vätskevolymen i förhållande till kaffemängd styr styrkan så att låsa den till ett värde där smakkännare bedömt kaffet kunna komma till sin rätt upplever jag inte som något per default dåligt. Inte för att i praktiken kunna fungera för alla våra baristor. Har jag fel i det resonemanget eller håller ni med? Det är givetvis en kompromiss men är den acceptabel?

Just Do it

Som Rob Dunne skriver:

“What ever it is you choose to do in life, do it because you love it. This along is what make some people better than others. Enjoyment.

Agreed , Just Do It.”

Appropå Dunne så kommer jag gå på koppning med dem nästa vecka (facebookeventet), ser verkligen fram emot breakdown av smaker och förståelse för kaffet. Masterbaristautbildningen var bara startskottet, nu måste jag ju representera och verkligen lära mig kaffet.

Ibland måste man älska enkelheten med Google

Tycker att det blev bra med min googlecal här till höger. Det tog under en minut att fixa till det. Enkelt är ibland förbenat bra. Lätt att följa om man vill ha den själv. Bara att trycka på knappen längst ner. Gör’t!